Tidningen Dagen har gjort en ekumenisk enkät bland svenska pastorer och präster som visar att en majoritet tror att det finns ett helvete, ett evigt straff för den som inte tror. På "rätt" saker, vill säga.
Detta föranleder mig att här återpublicera en kommentar jag skrev till ett tidigare blogginlägg:
Frågan om himmel/helvete är en avgörande fråga i kristen tro. Tror alla/många kristna verkligen på denna uppdelning? Kan man då samtidigt sitta lugnt och dricka sitt kyrkkaffe och ha det lite småmysigt, med ”vetskapen” att många i ens omgivning – kanske ens egna barn, föräldrar, kompisar, arbetskamrater… är på väg mot ett brinnande helvete?
Plus alla miljoner människor som aldrig fick/får chansen?
Oerhört kärlekslöst i så fall. Med den tron vore det enda raka att gå ut på gator och torg och rädda det som räddas kan genom att vittna, predika, evangelisera… ständigt. Vilket de flesta kristna knappast gör, de är inte ens i närheten.
Jag tänker ofta på en parallell: När Tjörnbron rasade för många år sedan körde flera bilar ut över kanten, många personer omkom i vattnets mörker. Om Du hade stått 20 meter in på bron från kanten och sett en bil på avstånd närma sig, vad hade Du då gjort?
Stått vid sidan och tänkt: ”Hoppas att föraren ser kanten 20 meter längre fram, så att han/hon inte kör ut mot en säker död. Jag kan kanske ropa en liten varning, så länge det inte 'krockar' med kaffeklunkarna ur min medhavda termos. Lyssnar inte han/hon får han/hon skylla sig själv!”
Eller: kastat mig framför bilen alternativt på annat sätt gjort ALLT för att få stopp på den?
Allt annat vore - som sagt - oerhört kärlekslöst.
Är kristna så kärlekslösa? Jag tror inte det, jag tror helt enkelt att man innerst inne egentligen inte tror på himmel/helvete i traditionell mening.
Annars har man mycket att stå till svars för…
Rätt fokusering Jag förstår att det är en tilltalande tanke
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar