Jag har under ett par års tid intresserat mig för och tagit del av Förbundet Humanisternas idéer och budskap.
För drygt ett år sedan publicerades Humanistiskt manifest i DN, undertecknat av Christer Sturmark (såklart…), Eva Dahlgren, Christer Fuglesang, P C Jersild, Björn Ulvaeus m fl kändisar. Min gudstro till trots (!) sympatiserar jag med manifestets budskap på varenda punkt.
Humanisterna pläderar starkt för ett sekulärt samhälle ”...därför att det är den enda samhällsform som visar samma självklara respekt för alla människor, oavsett deras kulturella eller religiösa bakgrund. I det sekulära samhället råder religionsfrihet, rätten att tro på vilken gud man vill – men också rätten att inte tro på någon gud alls.”
Så långt allt väl. Det handlar om människans rätt att tro vad han/hon vill. Kampen mot all form av förtryck, även - eller kanske rent av i synnerhet – religiöst förtryck är oerhört viktig och förtjänar allt stöd den kan få.
Humanisterna går dock ett steg längre och förefaller känna ett starkt behov av att hävda att ”Gud finns nog inte”, som de kallar sin kampanj på nätet. Varför är det viktigt, frågan om Guds existens tas ju egentligen inte alls upp i manifestet?
Humanisternas livsåskådning utgår ifrån att vi människor inte har någonting annat än oss själva att utgå ifrån när vi ska forma vår etik och våra samhällen. Det är därför frågan om Gud kommer upp hela tiden. Det utesluter inte någon religiös tro, men det utesluter religiös tro som bas för hur vi ska forma vår etik och våra samhällen. Men du kanske går med på att det finns så många religiösa föreställningar om dessa inte ger någon bra vägledning för oss i livet? I så fall är det oproblematiskt att kombinera religiös tro med en sekulärhumanistisk livsåskådning. Välkommen som medlem om du vill!
SvaraRadera