Så var det sagt…
”Kärlekens lov” (Korintierbrevet, kap 13) uppfattar jag som ett lysande (gudomligt?) uttryck för vad som är viktigast här i livet, själva kärnan i vår mänskliga existens.
Slutklämmen ”…störst av allt är kärleken…” är – tror jag - en evig sanning som inte en enda politisk, vetenskaplig, religiös eller filosofisk åsikt eller föreställning kan rå på.
Saxat ur ”Kärlekens lov”:
"Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal."
"Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet."
"Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn."
Starka ord..!
Blev lite nyfiken på din bibelsyn och hittade denna bloggpost. Det där om färgade glasögon som du skrev i en annan post håller jag med om. Sedan är det viktigt med kontext, författare, genre och sånt där.
SvaraRaderaSedan undrar jag, vad är kärlek? Jag tänker att Gud är kärlek och kärleken uppenbarade sig tydligast i Jesus på korset. Sedan undrar jag över det allt vanligare uttrycket "störst av allt är kärleken". Det är för övrigt inget direkt citat ur 1Kor 13:13. Hur och på vilket sätt är det en "evig sanning"? Hur tar vi till oss de "gudomliga sanningarna", och vad är det?
Kontext, författare och genre är naturligtvis viktigt att ta hänsyn till vid all bibelläsning, oberoende av underliggande bibelsyn.
SvaraRaderaDå jag inte tror på Bibeln som Guds ord från pärm till pärm, utan ser den mer som människors ord om Gud, med allt vad det innebär av brister och felaktigheter, har jag inte en bokstavlig tolkning av Jesu (offer-)död på korset och efterföljande uppståndelse som en historisk händelse. Det kan vara en korrekt historisk återgivning, men jag vet inte och tror inte att det är väsentligt vad man tror, på just den punkten.
Däremot tror jag på det som Bibeln beskriver som dess (Jesu död och uppståndelse) konsekvenser; Guds förlåtelse för våra synder, och erbjudande om förnyad gemenskap med sig.
Jag instämmer därför i högsta grad i påståendet att ”Gud är kärlek och kärleken uppenbarade sig tydligast i Jesus på korset”, det senare dock i en mer symbolisk mening.
Jag tror att Gud har lagt sin sanning i våra hjärtan, att han har satt sitt avtryck i oss, som hans skapelser. Vår uppgift är att förvalta denna sanning på bästa sätt, vilket vi gör genom att - så ärligt och lyhört vi förmår - lyssna inåt och sedan agera på det vi hör, det som ger gensvar i våra hjärtan.
Detta med att lyssna till sitt hjärta kan låta som värsta klyschan, men jag har inget bättre svar på hur vi ”vet” vilka sanningar som är eviga, och hur vi på bästa sätt tar till oss dem.
Namnet ”Mosaikmannen” gjorde mig nyfiken och ledde mig in på Din intressanta blogg, som jag lär återvända till framöver.
Men, ärligt talat… In Flames? Finntroll? Jag gissar att vi inte riktigt tillhör samma hårdrockgeneration…
Allt gott!