Den italienske pappa som påstås ha lyft sitt barn i håret och örfilat honom under familjens semester i Stockholm fälldes på tisdagen för misshandel, med en påföljd på 30 dagsböter à 220 kronor.
Gripandet av pappan skapade en upprörd debatt i italienska medier. Varför?
Samma våld mot en vuxen försvarsduglig person hade inte skapat någon debatt alls. Ett gripande i det fallet hade inte ifrågasatts.
Men uppfattningen att det är OK med våld mot försvarslösa barn fortlever alltjämt. Och inte bara i Italien.
Jag anser att pappan kom billigt undan.
Under förutsättning att anklagelserna mot honom är sanna, förstås.
SvD SKD HD GP D D
Varje land har sina lagar. I Sverige får man ha sex med 15-åringar. I USA måste man i vissa delstater vara 18 år. En svensk artonårig kille som har haft sex med sin 17-åriga flickvän kan dömas för våldtäkt i USA, oavsett om de har haft sex 100 gånger hemma i Sverige.
SvaraRaderaÅ andra sidan skulle en man som Julian Assange som haft sex utan fysiskt motstånd eller ens protest men som anklagas för att ha tagit av kondomen i smyg knappast kunna misstänkas för våldtäkt i något annat land än Sverige.
I Sverige är jag en vanlig kille - omtänksam och gullig har jag hört. I USA är jag en våldtäktsman.
I de flesta länder är den italienska pappan en helt vanlig pappa. I Sverige är han en barnmisshandlare.
I delar av Kurdistan och Afghanistan skulle svenska kvinnor som varit otrogna stenas till döds. De flesta andra svenska kvinnor skulle riskera avrättning av sina egna familjer pga. att de haft sex innan eller utan giftermål.
Vem har rätt? Finns det ens något som heter rätt och fel? Vem bestämmer det? Det är relativa begrepp som definieras av varje kultur. Varje land tror att just de har rätt.
När jag växte upp i Finland på femtiotalet agade man barn som bara det! Det slogs och drogs i håret och livremmen satt lös. Även jag var objektet för detta familiärt våld. Men då var det "kulturellt" accepterat. Själv har jag dock aldrig glömt hur min mor inte ingrepp när jag i åttaårsålder var totalt hjälplös i händerna på min styvfar. Jag minns denna period av mitt liv som "brutalitetens tidevarv". Joshua
SvaraRadera@ Oskar
SvaraRaderaDomslut är inte uttryck för kultur eller moral. Folk må tro att våra domstolars uppgift är att skipa rättvisa enligt vårt folks rättviseuppfattning, men det är inte riktigt sant. Domstolen ska administrera gällande lag oavsett om folket anser denna lag vara rättvis eller inte.
Domslutet i detta fall är korrekt administration av Sveriges lag, inte ett uttryck för svensk kultur eller moral (även om många svenskar tycker så). Det finns många lagar i Sverige som strider mot svensk kulturtradition och svenska folkets uppfattning om rättvisa.
Således blir saken väldigt enkel: du ska veta och följa lagen i det land du befinner dig. Du ska alltså avstå från sex med din 17-åriga flickvän i USA, avstå från otrohet i Afghanistan och avstå från att slå dina barn i Sverige, oavsett moralisk uppfattning.
Skulle du medvetet bryta mot en lag eftersom du anser den vara orimlig, som exempelvis Gandhi, måste du även acceptera att du blir kriminell och bestraffad därefter, precis som Gandhi accepterade det.
Kort sagt: kultur, moral och lag är olika saker.
OK, så vad var alternativet för pappan? Låt säga att han hann i fatt sin son men inte tagit honom i nackhåret utan försökt prata honom tillrätta (observera att jag inte tycker ansiktsslag är acceptablet, i något fall! ingen diskussion i detta fall). Alla som har barn (speciellt barn med stark vilja) vet att i stundens hetta lyssnar de halt enkelt inte. Skulle han försökt springa efter sin son i all oändlighet samtidigt som han försökte prata sans med honom? Låt säga han hade tagit honom i armen: kanske ha tagit honom för hårt, eller på ett sådant sätt (kom ihåg att de sprang - fort!) så att han också föll på knä? Är det också barnaga? Låt säga att pappan låtit barnet springa iväg? kanske han hade tappat bort sig: ett italienskt barn som antagligen talar lite eller ingen engelska. Vad hade hänt sen? kanske han hade hittat tillbaka? kanske inte, och antagligen hade han fått hjälp (eftersom detta ändå skedde i stockholm) till sist och syvende? Och hur skall man "gradera" den rädsla han känt då han tappat bort sig? Eller så hade värre saker kunnat hända med honom! Och under den tiden hade pappan och hela sällskapet slitit sitt hår för att leta reda på sonen, kanske gått till polisen. En sådan "episod" kortar väl livet på vilken pappa som helt med en så där 2-3 år...
SvaraRaderaOm nu lagen säger att detta var barnaga (ingen hänsyn tagen till moral eller kultur) må så vara. Men en sak ska man komma ihåg, ingen är den andra lik. Ett annat barn kanske inte skulle ha fått för sig att springa ut? Vissa barn måste man vara tuffare med än andra, det beror på deras personlighet (miljön bestämmer inte till 100 % våra egenskaper). Kanske ett annat barn skulle ha blivit jätteledsen för att pappan varit så hårt. I detta fall kanske sonen behövde detta, han kanske behövde känna att pappan faktiskt sprungit efter honom och gjort ALLT för att få fatt på honom.
Av egen erfarenhet kan jag säga att en typ av barn som har en stark vilja och som samtidigt är otroligt känslosamma behöver att pappan är lite hård: de behöver uppleva tillgivenheten på ett starkare sätt än andra barn. en liten kram är inte alltid nog för dem...
Summa summarum är att alla skall dömas enligt legen men att tröskeln i detta fall satts utan att ta hänsyn till vara sig omständigheterna, alternativen, kulturella och genetiska skillnader.
Ankdamssverige...vi vet alltid bäst.
Håller med om varenda ord du skrev som kommentar till det jag skrev.
SvaraRadera