lördag 26 februari 2011

Balansgången är svår

Lena Andersson, skribent och författare, skriver vasst i sin kolumn i DN om Svenska kyrkans kampanj Ja till respekt, och om den "oförtröttliga ansträngningen att alltid vara diffus."

"Allt som går att undersöka sanningshalt och logik i ska undvikas, liksom vidare frågande, undersökning av det obekväma och av komplikationer som stör godheten. I stället fluff och puff, ludd och sudd, mjukt och skönt, ja till respekt."

Jag håller med Lena Andersson i hennes beskrivning... samtidigt som jag bejakar luddigheten... och räds  fyrkantsevangelikalerna  med "åsiktspaket" om vad som enligt dem är "klassisk kristen tro".

(Läs gärna Jaktlunds marginalanteckningar)

Balansgången är svår.

Sökandet efter sanning och sammanhang, oberoende av utgångspunkt - ateism, humanism, religiös ljumhet, fundamentalism osv, bör präglas av ÄRLIGHET - gentemot sig själv och sina egna kunskaper, erfarenheter och föreställningar... och behov - och mot omgivningens dito.

************

Angående Lena Anderssons kolumn (som jag saxade ur): Stockholms stiftsprost Bo Larsson försökte få in ett genmäle på DN:s ledarsida men blev nekad.

Seglora Smedja publicerar på sin hemsida ett debattinlägg av Bo Larsson angående DN:s journalistik.

************

Jag skriver om debattetikNewsmill. Återkommande läsare av Håkans Blogg känner igen tongångarna…

3 kommentarer:

  1. Det här är en debatt mellan två ytterligheter. Lena Andersson är helt övertygad om, att Gud inte existerar. Hon säger dessutom själv angående sitt uppmärksammade sommarprogram om Jesus, att hon betraktade honom som en litterär figur. Hennes slutsatser är väldigt ovanliga, och jag delar inte hennes slutsats att Jesu karaktär hamnar i samma grupp som Adolf Hitlers och andra tyranners - och inte heller slutsatsen, att han endast var ute efter sex som alla andra sektledare. Hon säger visserligen, att hon skruvat sin utläggning en del och hänvisar till kristna predikanter som vanligen gör samma sak. På den punkten har hon definitivt rätt.

    Svenska kyrkans verksamhet utgår inte från att Jesus var något sorts auktoritet. Varför vet jag inte? De gillar kanske inte undervisningen fullt ut eller misstänker att dagens sekulariserade svenskar inte sätter värde på den. Eller så menar de att textmaterialet utgör ett diffust och osäkert underlag för en tro och ett liv över huvud taget. Lena Andersson är en verklig kontrast till allt detta - tydlig med sina åsikter och en briljant debattör.

    Men i blogg-inlägget nämns också en annan representant för tydlighet nämligen Stefan Swärd som menar, att det finns en klassisk kristen tro som går att definiera. Han är långtifrån ensam på den arenan. Kyrkohistorien har satt sina spår, och många vill även idag hävda sin rätt att tolka vad som är klassisk kristen tro. Väldigt få gör det med utgångspunkt från Jesus Kristus. Vad som är viktigt i en sådan diskussion är, att ska man diskutera kristendom så bör man titta på vad Jesus Kristus uppges ha sagt. De flesta som kommer snett frångår denna princip helt och hållet genom att hänvisa till exempelvis Påven och Traditionen, Sällskapet Vakttornet, Mormons bok, vad gamle LP (Lewi Petrus) skulle ha sagt, uppenbarelsekunskap, lösryckta verser från vilket bibelsammanhang som helst, profetiska tilltal och en rad annat. Utgångspunkten för kristen tro bör vara Kristus (de teologiska problem som uppstår på denna grund är dessbättre väldigt få). På samma sätt bör man hävda: ska man diskutera marxismen, så bör man först studera alla skrifter av Karl Marx och därefter diskutera ämnet.

    Jag har svårt för de människor som - utan att redovisa sitt synsätt ärligt - plockar lite här och lite där eller rentav inte plockar något alls utan bara sätter etiketten kristen på sin egen religion eller politiska ideologi och låtsas som om ingen märker något. För den typen av människor kan Jesus lika gärna vara anarkist, socialist, gerillaledare med K-pist i händerna, vegetarian, UFO - eller kristdemokrat. Jag har därför även svårt för Folkpartiet som behandlar begreppet liberalism på ett liknande respektlöst sätt. Däremot kan jag acceptera tillvägagångs-sättet när man köper en familje-pizza och själv får bestämma ingredienserna.

    Jag personligen är inte särskilt rädd för den tydlighet som finns i Nya testamentet, när man läser alla ställen som finns och därmed också får en balans i synen på t.ex. gamla testamentets skrifter och frågan om domen. Däremot är jag livrädd för den tydlighet som finns i många sekter som bär det kristna namnet.

    Jag vill gå så långt så, att jag faktiskt tror att ett öppet sinne kan se de viktigaste teologiska grundtankarna utspela sig i själva skapelsen - syndens och dödens lag och livets andes lag, uppståndelsen och domen. Tyngdlagen, de aerodynamiska krafterna, fröet och blomman, solen och de svarta hålen. Det som är sant är sant och tydligt oavsett bibelns existens eller inte - men med bibeln blir det ännu tydligare och mer sammanhållet som en berättelse. Bäst är att fokusera på det innehåll bibeln själv gång på gång lyfter fram som det centrala via Jesus och Paulus. Gör man inte det, så kan det däremot vara (och vi vet att det även har varit) rent livsfarligt med bibelord.

    Apropå att vara diffus eller inte. Vem var det som påstås ha sagt: "Sådant ska ert tal vara. Ja är ja. Nej är nej. Vad därutöver är, är av ondo."

    Ledtråd: Det var inte Helle Klein.

    SvaraRadera
  2. Denna debatt handlar nog mest om att många inte VILL höra sanningen. Men tro vad du vill, det finns sanningar. Om du tror att det inte finns sanningar, så sluta då diskutera! I så fall spelar det ju ingen roll vilka åsikter vi har....

    OM man har en bestämd åsikt blir man inte så provocerad för att andra tycker annorlunda. Men när man är osäker så gillar man inte att höra åsikter som säger emot.

    Bibeln karaktäriserar just detta sätt att tänka som ondska. Bland dessa människor hamnar många diktatorer som stänger öronen för all kritik och hatar och dödar för att få tyst på kritikerna.

    SvaraRadera
  3. "OM man har en bestämd åsikt blir man inte så provocerad för att andra tycker annorlunda."

    Min (och mångas...) erfarenhet är ofta den motsatta; ju "bestämdare" åsikt Du har, desto lättare är det att provocera Dig med ett alternativt sätt att se på saken. Du har ju "rätt"! "Rubba inte mina cirklar!" typ.

    Den som är svårast att provocera är ofta den som är "trygg" i sin osäkerhet. Den personen kan däremot i sig själv utgöra en provokation mot den som "vet" vad som är SANT.

    SvaraRadera