fredag 21 januari 2011

Samarbete mellan Svenska kyrkan och Humanisterna?

Saxat ur ett tidigare inlägg (Jag vägrar sluta tro på mirakler):

”Sturmark på Newsmill: 'Hur kan man lägga så mycket energi på att kritisera medmänniskor som tar strid för människors rättigheter att slippa religiöst förtryck, bara för att det sker från en annan livsåskådningsposition än den egna?'”

"Detta är ingenting annat än tragiskt; tänk vilken kraft det hade blivit om Svenska kyrkan och Humanisterna hade gjort gemensam sak i kampen för mänskliga rättigheter och mot religiöst förtryck, istället för detta käftande.”

Debatt/diskussion kring möjligheten till samarbete mellan Svenska Kyrkan och Humanisterna har utbrutit på Humanistbloggen, under rubriken Mänskliga rättigheter, religion och resurser, en diskussion jag högeligen välkomnar.

Här följer högst subjektivt utvalda delar ur debatten på Humanistbloggen:

Mattias Irving, Seglora Smedja:

”Om Humanisterna främst står för mänskliga rättigheterna och i andra hand för religionskritik så borde väl prioriteringen vara väldigt tydlig: Man har allt att vinna på att stödja dem som arbetar för mänskliga rättigheter, speciellt om det sker inom miljöer där de tidigare har eftersatts. Eller hur?"

Patrik Lindenfors, Humanistbloggen:

"Låter logiskt på något sätt. Varför håller jag ändå inte med? Vad är det som skorrar falskt i mina öron?"

"Det har en del med att göra att de brott mot de mänskliga rättigheter som Humanisterna fokuserar mest på handlar om sådana brott som begås i religionens namn."

"Men inget av det där står Svenska kyrkan för. Tvärtom är ju Svenska kyrkan en kraft mot alla de där övergreppen. Borde inte Humanisterna samarbeta med Svenska kyrkan då?"

"Men det finns fler aspekter. Vi i Humanisterna tror ju inte att det finns någon Gud. Det innebär i förlängningen att vi anser att Svenska kyrkan är en organisation med en gigantisk budget som mest ägnar sig åt att tillbe, prata om och prata med ... ingenting?"

Sven Davidsson:

"Jag förstår inte varför Humanisterna och SvK håller på att motarbeta varandra när de i princip har samma värdegrund och borde samarbeta. Förmodligen beror det på något omoget revirpinkande från bägge sidor."

"Att sätta en organisations gudstro som hinder för att samarbeta om att göra världen bättre är destruktivt just eftersom man därmed inte gör världen bättre."

Mattias Irving:

"Jag är inte intresserad av att smutskasta eller förringa någon. Min idé är fortfarande att man kan hitta sätt att samarbeta på."

"För när vi ändå pratar om onödigheter, så är det väl tragiskt att två stora rörelser som båda engagerar sig för människors rättigheter och samhällets utveckling, lägger resurser, mänskligt engagemang och värdefull tid på att bråka inbördes?"

"Visst är det så att Humanisterna är sekulära, vilket inte SvK är. Men tolerans för oliktänkande är också en punkt som står högt på bådas respektive dagordningar."

"Därför hävdar jag att man någonstans måste börja fråga sig: Vad är det som jag prioriterar? Är det en faktisk förändring för dem som saknar rättigheter idag, eller är det att få rätt i principfrågorna om vad vi kan veta och inte?"

Detta är för mig (Håkan) den allt annat överskuggande frågan!

Patrik N, Humanistbloggen:

"Vi humanister och SvK skulle ju kunna göra ett första försök till samarbete. Varför inte gemensamt 'ge oss på' Mekane Yesus kyrkans inställning till homosexuella i Etiopien?"

"Som steg två skulle vi ju kunna kritisera Påvens inställning till användning av preventivmedel."

"Två superenkla frågor där vi måste kunna vara helt överens och de är viktiga också, de handlar bägge om personlig frihet på ett område som bör vara helt privat. Inställning till homosexuellas rätt till sin sexualitet och människors rätt att använda preventivmedel när de så önskar."

"När vi klarat av det här har jag fler förslag på samarbetsområden.”

Now we're talking!

Det är den här diskussionen jag har efterlyst länge, måtte den fortsätta och tids nog övergå i praktisk handling!

Hela diskussionen kan den outtröttlige följa här: Mänskliga rättigheter, religioner och resurser!

6 kommentarer:

  1. Det är så svårt det där. Har haft en lång diskussion med en annan kristen idag och det finns punkter där jag känner att det skiljer för mycket. Men det kräver nog en del mer eftertanke.

    SvaraRadera
  2. Naturligtvis är SvK betjänt av en domesticerad samarbetspartner... ;-)

    SvaraRadera
  3. Forts. på diskussion från Humanistbloggen:

    Egentligen (nu när jag tänkt ett varv till) är det väl SvK som har mest att förlora på att gå ut tillsammans med Humanisterna? Därmed inte sagt att jag avråder från det.
    (Jag väljer att fortsätta diskussionen här på din blogg. Den är lite lugnare just nu, precis nu när Sans har kommit ut.)

    Vad är minsta gemensamma nämnaren? Kamp för mänskliga rättigheter. Med eller utan gud. I ett gemensamt upprop?
    Någon måste då ge upp sin identitet. Eller?

    Humanisterna tror inte på några gudaväsen.
    SvK tror på en treenig gud.

    Kan Humanisterna ta till sig SvK:s gudstolkning för en stund? Inte så sannolikt, va?
    Kan SvK bortse från sin gud för en kort stund? I ett visst angeläget uttalande?
    Det vore nog inte så dumt. Men är det möjligt? Eller bara önsketänkande?

    Eller tänker jag helt fel?

    SvaraRadera
  4. SvK har inget att förlora, anser jag, tvärtom – det hade gett dem chansen att visa att alla vackra ord om Guds kärlek inte bara är snack, utan också verkstad.

    Och ingen behöver heller ge upp sin identitet, varför skulle man behöva det?

    (Skulle en ateist och en troende kunna jobba sida vid sida i ett gemensamt humanitärt projekt i – säg – Röda korsets regi? Självklart, eller hur? Och det förekommer också, i så’na sammanhang finns inga troende- eller ateistkrav…)

    Humanisten behöver inte ta till sig någons gudstolkning, den troende behöver inte bortse från sin tro, båda sidor kan enas kring de värderingar som faktiskt är gemensamma och agera utifrån dessa. För de utsattas och förtrycktas skull.

    Du skriver: ”Det vore nog inte så dumt. Men är det möjligt? Eller bara önsketänkande? Eller tänker jag helt fel?”

    Dina tveksamheter är såklart befogade, eftersom människor är människor. Det hänger mycket på viljan, viljan hos enskilda individer. Det är där det börjar.

    Och min övertygelse är att en sådan vilja finns och går att uppbringa - i båda lägren - utan att ha statistik på det. Självfallet finns det motstånd också.

    Men jag vill upprepa det jag skrev på Humanistbloggen: Detta är för mig inte i första hand en tro på eller gissning om huruvida ett samarbete skulle kunna fungera eller inte, utan snarare en åsikt om att det BORDE fungera, typ skärpning…!

    Den uppmaningen vill jag just nu ge till (förvisso two of my favourites…) Helle Klein och Christer Sturmark…

    http://hakans-blogg.blogspot.com/2011/01/religionskritik-och-islamofobi.html#links

    Vi ses/hörs i bloggosfären!

    SvaraRadera
  5. @ Josef Boberg
    ?????

    @ Håkan W
    Ja men visst fungerar det i Röda Korset. Jag har själv jobbat där i ca 10 år. Sida vid sida med troende av olika kulörer.

    Ödet, Änglar, Katolska Kyrkan och förstås många utan okända väsen. Inga problem. Vi pratar inte tro annat än i sällsynta undantagsfall. Och då inte som stöd för jobbet som sådant, utan mera privat. "Jag skall iväg till kyrkan, när vi är klara här."

    Men det är ändå lite skillnad på att gå ut med ett (kontroversiellt?) gemensamt budskap. För kontroversiellt måste man väl ändå räkna med att det blir, om det skall väcka uppmärksamhet?

    Jag har märkt att när någon företrädare för SvK från "högre ort" varit med på något större RK-möte, så har de varit noga med att framhäva var de kommer ifrån. Inte alltid självklart eller nödvändigt i sammanhanget, har jag tyckt.

    Troligen har du och jag ungefär samma syn på möjligheter i den här frågan, men det blir genast svårare när det blir mera offentligt och "stort".

    Sen är jag mycket för att problematisera. Att lyfta upp ev. problem, innan det är dags för handling. Därför är det bra att möta motstånd och få tänka till i flera vändor.

    SvaraRadera