Vissa saker måste få kosta pengar. Som t ex arbetet med unga människor som vill bryta med sin brottsliga bana.
Exitorganisationen Passus,(Fryshuset, Stockholm), som hjälper kriminella att hoppa av, tappade nyligen en ledare från ett ökänt gäng - detta p g a ett simpelt "nej" från socialtjänsten.
Mannen sökte sig till Passus, som tog sig an honom och såg hans behov av snabbt motivationsstöd och en ny bostad långt från gänget.
Men socialtjänsten vägrade gå in med resurser - "han var inte deras målgrupp".
Nu sitter mannen häktad och riskerar ett långt fängelsestraff.
På grund av den senaste tidens dödsskjutningar i Malmö har politiker efterlyst en liknande organisation i just Malmö. Då visar det sig att en sådan redan finns - sedan ett halvår tillbaka. Med bl a tio personer från polisen engagerade.
Under denna tid har en avhoppare kontaktat organisationen.
"Vi har varit dåliga på att kommunicera att vi finns", säger Malmös trygghets- och säkerhetschef Per-Erik Ebbeståhl.
Snacka om resursslöseri. Och usel prioritering.
Nationalekonomen Ingvar Nilsson fick Passus uppdrag att göra en beräkning av hur mycket en gängmedlem kostar samhället, "för att motivera myndigheterna att ställa upp i rehabiliteringen av avhoppare".
"Nilsson kom fram till en genomsnittskostnad på 23 miljoner kronor per medlem under en 15-årig gängkarriär."
Och då tror jag bara att det handlar om toppen på ett isberg - sådant som enkelt (nåja) går att mäta i kronor och ören.
Personliga tragedier - både för gängmedlemmen själv och hans/hennes anhöriga - och den ökande rädslan och otrygghetskänslan i samhället, är svårare att mäta och värdera. Om det ens går.
Desto viktigare då att resurser sätts in för att stötta och hjälpa de som verkligen vill bryta med sitt gamla liv.
För allas skull. Detta borde vara högsta prioritet.
AB SvD SvD SvD SKD HD GP BT D
Sitter och läser en artikel http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1605652/Bara-en-avhoppare-har-nappat.html
SvaraRaderaEn "exitorganisation" är uppenbarligen ett stort behov, men hur ser man till frivilligorganisationerna? Kan dessa integreras i större utsträckning? Behöver möjligtvis Malmöstad prioritera om det ekonomiska stödet till dessa? Jag säger det igen, vad som framför allt behövs en effektiv rehabilitering och smarta förebyggande åtgärder som motverkar ungas utanförskap och etableringen av kriminella förebilder i bl.a. de segregerade förorterna. Nu när vi har en bristande jämlikhet i samhället, som gör att de mest utsatta också kan tendera att begå fler brott. Samhället saknar positiva förebilder för stora grupper unga personer på glid. Ungdomar behöver positiva förebilder i sin uppväxt för att utvecklas till goda medborgare som bidrar till att betala skatt och rösta. Om polisen och berörda tror att 30 år gamla metoder fungerar på dagens ungdomar kommer vi aldrig förebygga den kriminalitet som växer fram ur utanförskap och social oro. Nytänkande och innovation är grejen. I stället för att plöja ner pengar i de 10–15 procenten anställda som försörjer sig på att människor lever kvar i utanförskapet, missbruket eller kriminaliteten. Använd dessa pengar till frivilligorganisationer med stora personliga erfarenheter, som lärare, psykologer, brandingenjörer, före detta militärer, säkerhetssamordnare och statsvetare saknar i den bemärkelsen. Inte heller 14 forskare inom områden som skola, trygghet, hälsa, uppväxtvillkor och segregation delar dessa erfarenheter. Det är en innovation att utnyttja goda frivilliga samhällskrafter som har tidigare erfarenheter i kriminell livsstil. Detta Malmöstad kommer på sikt genererar besparingar. Pengar som kan användas till annan samhällsuppbyggnad.
/initiativlinkoping