Samtalen till jourhavande präst (112 mellan 21.00 o 6.00) från människor i nöd ökar stadigt, skriver Dagen.se. 2009 låg antalet samtal på knappt 50 000, 2010 hade det ökat till drygt 60 000.
Fint att denna gratistjänst finns, med svarande präster från hela landet, då behovet uppenbarligen är ett faktum.
Ett uttryck för Svenska kyrkan när den är som bäst...
Samtidigt tror jag att ökningen är ett tecken på en ensamhet som brer ut sig mer och mer. Har man någon i sin närhet som man litar på och kan anförtro sig åt ringer man väl inte en jourhavande präst? Eller?
Detta bör väl vara allas vår ambition; att vi var och en får utgöra en jourhavande medmänniska/kompis/arbetskamrat/granne för vår omgivning.
Hade inte det varit underbart?
************
2010 fick organisationen Bris (Barnens Rätt I Samhället) fler samtal än något tidigare år till barnens jourtelefon - drygt 115.000 - en ökning med 5.000 jämfört 2009. Tragiskt.
"Bris har funnits i 40 år och vill nu utöka verksamheten till att hålla linjen öppen dygnet runt. Bris hjälptelefon startade 1980 och har numera utökats med mejlkontakt och chattforum."
Tack och lov att Bris finns!
SVT, DN, SvD, HD, Dagen, AB
Dagens samhälle har aldrig tidigare varit så öppet och fullt med möjligheter att kommunicera, ändock ökar ensamheten. Fantasilivet över facebook och bloggar skapar drömmar som verkligheten inte kan möta, uppvaknadet i ensamhet kan vara ett hårt möte med verkligheten. Kommunikation är nog så bra men det slår inte möte.
SvaraRaderaTobbe
Intressant blogg-inlägg. Svenska kyrkan har en del intressanta funktioner - även om (enligt den information jag fått) "Jourhavande präst" endast är tillgänglig på nätterna. Men det blir ju alltid värre framåt natten (passande citat så här i schlager-tider). Ovanstående kommentar av Tobbe är tankeväckande. Ökande kommunikation - ökande ensamhet. Jag har inte tänkt på det så tydligt förut.
SvaraRaderaJag tror att det är ganska komplicerat, med många bottnar.
SvaraRadera1. Människor skäms inte för att prata om att de mår dåligt, i lika stor utsträckning som tidigare. Det är inte längre fult. I vissa kretsar verkar det rentav vara ”fint” att prata om sin terapi och vad man ”går på” för medicin.
2. Har du tänkt på att väldigt många människor pratar, men väldigt få lyssnar? Börjar någon prata om en sak, så faller genast den andre in med sina erfarenheter i ämnet. (Det behöver inte enbart vara jobbiga saker.)
Någon berättar om en semesterresa och hinner inte långt in i historien, förrän den andra har tagit över och berättat om sin resa till samma plats eller till någon annan plats.
Jag har i många år roat mig med att just avlyssna samtal och det är ett ganska genomgående mönster.
För ett antal år sedan avslöjades en spion som levt hemligt i många år. (Det var någon skandalhistoria i USA, som jag inte minns i övrigt.)
F.d. spionen fick frågan hur han kunnat hålla närmaste omgivningen ovetande. Han svarade att det inte var några problem. ”Folk är bara intresserade av att berätta, inte av att lyssna. Så jag lyssnar på dem och ingen frågar var jag varit och vad jag upplevt.” sa han ungefär.
3. ”Existentiell ensamhet” är en annan aspekt. Jag minns en äldre kvinna som klagade över hur ensam hon var.
Jag tyckte det lät hemskt och försökte, med hennes tillstånd, att nysta i det hela. Tog kontakt med olika instanser som kunde tänkas hjälpa henne. Det fanns MÅNGA som redan var inne i hennes liv!
Jag kunde prata länge om det här. Om nu någon ville lyssna. :-)