Gränserna för ens trygghetszon är sällan faktiska gränser, utan mentala. Dessa sätter man automatiskt upp för att skapa en sfär där man kan slappna av, allt för att orka med livets vedermödor.
Att utvidga sin trygghetszon är – om man vill - ett ständigt pågående projekt; vågar man inte ta steget ut i det okända riskerar man att sluta växa som människa. Och tvärtom; vågar man ta steget växer man som människa och förstärker sin självkänsla och sitt självförtroende. Dessutom får man möjligheten att ta del av nya spännande saker, som man kanske annars missar…
Det är viktigt att komma ihåg att varje människas trygghetszon är högst personlig; det som är ”a piece of cake” för den ene kan kännas högst ångestladdat och otänkbart att genomföra för dennes kompis/granne/arbetskamrat – och tvärtom, såklart.
Respekten för en annan människas trygghetszon är avgörande i det sociala samspelet, åtminstone om ens ambition är att hjälpa snarare än att stjälpa. Och - om man förväntar sig andras respekt för sin egen trygghetszon.
Kanske denna respektfulla attityd till medmänniskan kräver av en själv att man tänjer gränserna för sin egen trygghetszon en smula?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar