Jag har tidigare berört ämnet himmel/helvete.
Dagens inlägg på Humanistbloggen avhandlar samma ämne genom ett klipp med helvetespredikanten Mark Driscoll.
Man kan skratta åt det, eller förfasas. Båda reaktionerna är lika relevanta.
Jag förfasar mig nog mer än skrattar, eftersom jag så väl känner igen tongångarna, och dess konsekvenser för de personer som tar dem på allvar - och för deras omgivning.
************
Läs en dikt på samma tema som av en händelse lades ut på poeter.se för bara en kvart sedan: Fundamentalisten
Välkommen också till min sida på poeter.se.
Jag håller med dig om, att "helvetesfrågan" i många sammanhang lever sitt eget liv helt skild från frågan om verkligt rättspatos. Frågan tas nog mer på allvar av religions- och kristendomskritiker. Det finns dock flera kristna rörelser - bl.a. Jehovas vittnen - som säger sig tro på bibeln helt och hållet och som mycket energiskt förkastar helvetestanken. De för långa, intressanta resonemang i sina böcker om detta - men de har (liksom i en del andra frågor) gjort ett rätt godtyckligt urval av texter. (En god vän till mig menade dock, att de förtjänade en eloge för detta.) På samma sätt gjorde den välkände pingstpredikanten Stanley Sjöberg ett försök av vara icke-fundamentalistisk, när han helt svängde om i denna fråga. Från att en gång i tiden i Dagens nyheter ivrigt försvarat den klassiska domssynen (med tämligen usla argument), så blir han helt enkelt universalist och utlovar frälsning för alla. Hans omsvängning i frågan är dock välkommen, därför att han i det allra mesta kommer mycket närmare det som bibeln tycks undervisa i denna fråga.
SvaraRaderaVi människor dras dock till berättelsen om den rättfärdiga hämnden. Jag menar, att detta är ett humanistiskt drag och kan studeras i t.ex. filmerna "Äppelkriget" och "Den enfaldige mördaren". I den förstnämnda mynnar berättelsen ut i ett övernaturligt straff över ogärningsmännen - i den sistnämnda manas huvudpersonen till hämnd via apokalyptiska texter från bibelns Uppenbarelseboken. Tage Danielsson drar resonemanget kring detta ännu längre i sin bok "Mytologi", där han i berättelsen om politikern som inte fick dö skapar bilden av en mycket välförtjänt hämnd. Samtidigt som denne ateist / socialist / humanist i en av sina böcker slår fast, att helvetet är en saga som vuxna människor berättar, så skriver han i annan bok dessa rader:
"Först när helvetet gör stjärten stekhet
kommer eftertankens kranka blekhet."