BLÅS LIV I FOLKRÖRELSERNA eller DEMOKRATI PÅ VILLOVÄGAR

Dags för Håkans Bloggs första… gästkrönikör:

Jonas Hellström, poet, bloggskribent (Jonas Hellström – okänd från TV) och debattör. Håll till godo!

BLÅS LIV I FOLKRÖRELSERNA eller DEMOKRATI PÅ VILLOVÄGAR

Demokrati är oerhört mycket värt. Det är en fantastisk tillgång, och det ska naturligtvis mycket till för att vi ska gå man ur huse som många i arabvärlden nu gör. Fortfarande är de stora problemen i världen av sådan art, att vi inte riktigt kan hetsa upp oss över varje liten skillnad som finns mellan de politiska partierna i Sverige.

Det är inte seriöst att påstå, att skillnaderna är särskilt stora. Vi har nämligen ett sådant överflöd i vårt land, att till och med många av de som tillhör de allra fattigaste i landet har det ganska hyggligt.

Ska vi alls klaga och kämpa för förbättringar? Ja, vissa grupper är extra utsatta, men de allra flesta kan få hjälp på ett eller annat sätt. Det är många faktorer som har samverkat till vårt välstånd - demokrati, revisionistisk socialism, marknadsekonomi, humanism, folkrörelser och liknande i en salig blandning.

Ändå har jag lagt märke till vissa saker under mitt liv. Luften har gått ur de flesta folkrörelser - kanske i stort sett allihop. Detta kan studeras i faktiska medlems-siffor. Fler människor i den yngre generationen sätter individen framför kollektivet. Politiken har blivit mer en sorts yrkesutövning för en liten intresserad elit. Utvecklingen inom försvaret har väl också gått åt samma håll.

Behöver detta vara ett problem? Ja, en levande demokrati förutsätter ett folkligt engagemang. Annars kan politikerna smyga in sina egna visioner lättare och dra utvecklingen åt ett kanske icke önskvärt håll. Medborgarnas vilja att betala skatt kan också försämras, om man inte förstår politikernas motiv och gärningar. Representerar de oss - eller sig själva?

Tage Danielsson skrev en lång betraktelse med rubriken "Mordet på solidariteten - en betraktelse över tillståndet i Sverige". Den publicerades i Expressen 3 nov. 1984. Det är en besk uppgörelse med svenska politiker, och så långt jag kan förstå hade han helt rätt i sin analys. Bl a skriver han så här:

Den ovärderliga, ömtåliga, subtila känslan att vara solidarisk med det samhälle man lever i, hur elimineras den av översåten? Så här.

Tag en vanlig hederlig medborgare som är djupt solidarisk med den svenska demokratin.
Lova honom lagom mycket för att han ska rösta på dig.
Håll inte löftena när han röstat på dig.
Svara honom när han protesterar: Tja, vad trodde du? Hehe!
Nu har du visat honom vem som bestämmer.

Då går han och röstar på din politiske motståndare.
Då gör din politiske motståndare som du.
Nu har ni gemensamt visat honom vem som bestämmer.

Snäs av honom om han kommer och är uppkäftig.
Fråga honom om han tror han är expert, kanske?
Se honom aldrig i ögonen, utan ta del av hans åsikter enbart i form av procenttal i opinionsundersökningar.

Det är värt att läsa hela denna betraktelse med alla dess intelligenta resonemang och klarsynta analyser. Jag hittade hela texten återgiven i boken "Tage Danielsson i urval av Hans Alfredson" (sid 351 - 369).

Man kan kanske tycka, att en sansad kille som Tage Danielsson fick ett plötsligt hjärnsläpp. Han var väl sur efter folkomröstningen om kärnkraften. Några år efter Tages död hörde jag dock följande i en intervju med Ingvar Carlsson, där han fick en fråga av reportern i stil med:

- Ni har inte genomfört ett enda de 6 vallöften ni gav, men däremot har ni genomfört en del av det som moderaterna står för. Hur förklarar du det?

Svaret då blev inte, att reportern ljög. Tydligen var detta sant som verklighetsbeskrivning. Däremot sa Ingvar Carlsson något nedsättande om moderaterna typ att "en trasig väckarklocka går också rätt två gånger om dygnet". Detta sagt som förklaring på varför man genomförde moderata vallöften.

I ett öppet och demokratiskt samhälle förväntar man sig inte, att ett statsbärande politiskt parti ska genomföra 0 av 6 vallöften - och samtidigt ändå ha mage att förtala sin politiska motståndare.

Efter att i flera valrörelser aktivt ha ställt frågor till politikens ombudsmän och representanter på hög och låg nivå, så har jag börjat få en bild inom mig av något som gått allvarligt snett. Jag tror, att man liksom många moderna banker helst vill slippa kontakten med den vanlige medborgaren. Det är helt enkelt för besvärligt.

En hel del frågor blir helt enkelt inte besvarade alls - inte ens av folk som uppbär lön för att vara representanter för politiken. Vissa av dessa personer vet inte ens basala saker som t.ex. att riksdagen stiftar de lagar som domstolarna ska följa. En person hävdade, att det förhöll sig tvärtom. En annan person som satt i justitie-utskottet ansåg frågan om huruvida en mördare skulle släppas ut eller inte helt enkelt skulle avgöras av hennes egen känsla.

Varför ska dessa i flera fall djupt okunniga och respektlösa människor bestämma så pass mycket av mitt liv - och ta en så stor del av min inkomst? Har dessa några speciella kvalifikationer som gör dem mera rustade att bestämma så mycket?

En sak som symboliserar och även bevisar denna brist på respekt och engagemang för den enskilda människan - och den mer kliniska/taktiska syn på demokratin och valrörelsen som ett projekt som ska genomföras av andra skäl än just för själva innehållets skull - är för mig följande lilla episod:
Valet 2006.

Jag går av tåget i Höör. Politiskt parti delar ut äpplen till de förbipasserande. Jag vill ställa en fråga om rättsfrågor. Ingen av de närvarande kan något om detta. Jag ombeds vänta tills ordföranden kommer med tåget. Jag väntar. Han kommer. Han vet inget om vad partiet tycker i denna fråga. Han anser, att han inte har haft tid att sätta sig in i detta. Han har ju ett jobb att sköta. Jag blir förvånad. En journalist som är närvarande tillfrågas av mig att skriva om händelsen. Det anses inte viktigt.

Jag kontaktar tidningen dagen efter. Jag får återigen svaret, att detta inte är viktigt att skriva om. Detta hindrar inte tidningen att under flera år framöver i stora annonser tala om sin egen förträfflighet och framhäva sitt lokala engagemang. Ingen brydde sig egentligen riktigt på allvar om, att jag ville veta vad ett politiskt parti tyckte i frågor som gällde ett grundläggande område i alla demokratiska staters samhällsskick: rättsväsendet och juridiken. Men ett äpple fick jag. Tack ska ni ha!

I Hässleholm samma år kom en hel buss med glada ungdomar utrusande. De representerade ett annat namnkunnigt parti. Då delades det ut godis till alla som ville ha.

¤

Bäste läsare, det här är bara några inledande rader på ett outtömligt ämne. Demokrati, engagemang, rättspatos... Inget av detta vi har i vårt land är självklart. Fortfarande är vårt land ett av de bästa i världen - om man gör som FN gör varje år och ser till den totala levnadsstandarden.

Ändå tror jag, att det är dags att starta en folkrörelse för en verkligt levande demokrati. Den dagen de intellektuella bloggarna toppar listorna över de mest lästa, så ska jag gå med på att det åtminstone finns en folkrörelse i vårt land. Just nu är jag något tveksam till hur det förhåller sig.

(Kanske den moderna tidens idealism bäst illustreras av det populära programmet "Postkod-lotteriet" där din egen möjlighet att vinna driver dig att göra en hel del gott - men att kalla det folkrörelse vore väl att ta i!)