Olle Abrahamsson, rättschef på justitiedepartementet, har på regeringens uppdrag utrett frågan om eventuell civilkuragelag, som i så fall skulle gå ut på att det är straffbart att inte hjälpa någon som befinner sig i uppenbar livsfara.
Låter vettigt, är min spontana tanke. Många andra länder, inklusive våra nordiska grannländer, har en sådan lag.
Abrahamsson, rättschef på justitiedepartementet, lämnar idag sitt betänkande till justitieminister Beatrice Ask. Betänkandet innehåller ett förslag till en lag - och en avrådan att införa den.
Låter paradoxalt. Varför ingen civilkuragelag, undrar jag?
Abrahamsson förklarar att i de länder där sådan lag finns har den fått knappt märkbar effekt, och att de som inte griper in och hjälper till inte skulle ändra sitt beteende även om det vore straffbart.
Han påpekar också att studier från USA visar att det är fler som dör i försöken att rädda nödställda, än som räddas till livet.
Det senare påståendet är - under förutsättning att det är sant - såklart ett tungt vägande skäl mot en sådan lag. Bör man inte då försöka hitta ett vettigt mellanting? I många fall kan man faktiskt rädda liv utan att riskera sitt eget.
Svår balansgång. Men någon form av civilkuragelag tror jag att vi behöver.
EXP, EXP, DN, DN, SvD, GP, SKD HD, D, D, SVT, SVT
Hjälpte inte döende - frias
SVT, AB, SvD, NSD, GP, SKD
I vissa fall kan lagstiftning fungera normativt trots att få individer kommer att fällas i linje med den. Barnagalagen 1979 var en sådan lag som markerade normativt att det var lika fel att slå barn som vuxna. Den lagen har ändrat beteendet och värderingarna hos föräldrar och vuxna. Det är bra.
SvaraRaderaEn civilkuragelag skulle dock inte ens fungera normativt eftersom de flesta redan anser att man skall gripan in. Och de som inte gör det skulle inte bry sig om lagen.
Och nu kommer det stora problemet: en lagstiftning som denna riskerar faktiskt att minska viljan att gripa in. När människor redan har en inre motivation, kan introduktionen av en yttre motivation skada den förstnämnda.
En analogi: man har kommit fram till att mycket av den traditionella droginformation til unga faktiskt kan ha motsatt effekt. När man bombarderar 15-åringar, varav de flesta inte prövat alkohol eller droger, med uppmaningar att de inte skall dricka alkohol eller använda droger så lär de sig att detta är också naturligt (och en alternativ norm).
Så varför stifta lagar som saknar betydelse, eller som är skadliga?
Betydligt effektivare är troligen att lyfta fram goda förebilder i media. Och effektivare för att få 15-åringar att hålla sig från alkohol och droger är att prata självkänsla och hur man står emot tryck och frestelser.
Jens, tack för Din kloka kommentar, troligen har Du rätt...
SvaraRaderaUnder alla omständigheter är det viktigt med goda förebilder - på alla områden.
Risken är ju också att den som inte törs ingripa inte heller törs vittna, om det är straffbart att inte gripa in.
SvaraRaderaFör ovanlighetens skull håller jag inte med dig Håkan.
SvaraRaderaHåller i stället med Jens och Anonym.
Jag tror att vi ständigt måste diskutera detta med att hjälpa varandra på olika sätt, men utan någon lag som bakgrund.
Det känns helt enkelt bra för de flesta av oss att hjälpa till där vi kan.
Göra livet lite lättare för varandra. Och den här världen lite bättre totalt.
Sen är det förstås en annan sak att jag, gamla skruttiga tanten, inte skulle göra så stor nytta i en akut situation kanske. Men jag har faktiskt snackat mig ur kniviga situationer. Jag är rätt bra på att prata ner stökiga medelålders fyllehundar. De blir ofta så lyckliga över att någon över huvud taget pratar med dem. Är ganska vana att bli nonchalant eller hånfullt bemötta.
Inga L, vi kan ju inte vara överens om allt. Guds existens t ex:)
SvaraRaderaSkämt åsido, jag är också benägen att hålla med Jens, som framgår av mitt svar. Men jag vill inte gå in i efterhand och ändra i blogginlägget, jag får nyansera mig här i stället...
Jag tror att man i den här diskussionen får skilja på två huvudsituationer.
Om man riskerar sitt eget liv genom att ingripa vid t ex ett våldsbrott kan jag hålla med om att det inte borde vara straffbart att låta bli.
(Jag nämner i inlägget att studier visar att det är fler som dör i räddningsförsöken än som räddas till livet.)
MEN om det står i ens makt att rädda en annan människas liv UTAN att riskera sitt eget, då bli frågan svårare, tycker jag.
Jag hörde en historia en gång - sann eller ej - om en flicka som sprang och lekte, snavade, föll och slog huvudet i marken och tuppade av. Hennes ansikte hamnade då i en vattenpöl, med näsa och mun under vattenytan. Där blir hon liggandes, hon är ju medvetslös, och på väg att drunkna.
Förbi passerar en man, som har alla möjligheter att rädda hennes liv genom att helt enkelt lyfta upp henne ur pölen. Men han skiter i det... han gillar inte barn, helt enkelt.
Straffbart eller ej? Jag vet inte.
Samtidigt inser jag att varje lagstiftning bör utgå ifrån FUNKTION och inte känslor.
Som sagt, svår balansgång - svår fråga. Det är därför jag resonerar kring ett "mellanting", hur nu en sådan lag skulle kunna se ut. Den är kanske omöjlig?
Mm, jag tror du ramlat över en klassisk vandringssägen. Hur som haver lyfter du/sägnen intressanta och problematiska tankegangar.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaVill vara kommentera om Hjälpte inte döende – frias som du skrev.
Man kan råka ut i en panik när en annan person blir förgiftad eller dö av ett heroin. Jag tänker på att larma ambulans när en tolerans bli så hög kan vara svårt. Men vem gör vad vid missbruk måste regleras av en bland annat juridisk för att kunna förebygga och identifiera personer med drogproblem i hemmet eller i arbetslivet och medverka till rehabilitering innan det blir försent. Man lär sig av annans misstag att överdos av heroin är en vanlig dödsorsak. Men det ingen som vet hur en anhörig sorger efter sitt barns död.
//Abeba
Abeba, jag tycker att denna nyhet är intressant i sammanhanget, även om den är lite speciell.
SvaraRaderaI artikeln står att 21-åringen - i stället för att ringa ambulans - gick in på en webbsida för att söka råd.
"Domstolen säger att det inte finns någon juridisk plikt att bistå en person i nöd och att 22-åringen tog heroin på egen risk."
21-åringens avsikt var - förefaller det som - att bistå, men han fattade helt enkelt fel beslut.
Ska man straffas för det?
Du har helt rätt som skriver att "Man kan råka ut i en panik när en annan person blir förgiftad eller dö av ett heroin."
Lite märkligt att media betonar att 21-åringen frias, som om det vore en sensation.
Jag tror att 21-åringen visar på den baksida som finns vid ett drogförbud.
SvaraRaderaHan sökte på sidor istället för att ringa 112 just för att han inte ville hamna i klammeri med rättvisan samtidigt som han ville hjälpa sin vän.
Där har vi ett tydligt exempel på att rädslan vinner över förnuftet tvär.
Anonym, troligtvis en korrekt iakttagelse.
SvaraRaderaHade inte 21-åringen riskerat att själv åka fast är det inte helt osannolikt att han hade ringt direkt.
Se'n vet man ju inte om han själv var påtänd eller inte vid tillfället, DET kan ju påtagligt påverka omdömet.
Civilkurage måste vara frivilligt.
SvaraRaderaAnnars kommer det lätt bli attityder där exempelvis en ung man måste hjälpa till vid ett slagsmål, bara för att "män är så stora och starka". Och kan man då verkligen försvara att män och kvinnor ska få olika riskexponering trots att de beskattas med samma procentsats?
Dessutom är det i allmänhet fel att tvinga människor att göra saker.